nare. Prosten stod fast wid sin öfwertygelse, men kommerserådets ar kanske till en liten del skakad. Emedlertid satt Janne instängd inom fängelsets murar. Så illa war det likwäl ej, som prosten föreställt fig, han war ej ine vräkt ibland mensklighetens afskum, han satt ensam. Under de örberedande förhör, som blifwit hällna med honom, kunde han ej örmås till annat, än att under den häftigaste smärta försäkra, att han wore oskyldig, att han med den djupåste afsky tänkte fig möjigheten af ett sådant brott emot fin wälgörare, kommerserådet, om wilken, få wäl som om hela hans hus, han talade med den war naste tillgifwenhet, och att det war honom omöjligt att förklara, å hwad sätt det stulna kommit i hang gömmor. Hans förnefans be war likwäl så fritt från alla teden till fräckhet eller förhärdelse, het förhören skedde med all den mildhet, fom kunde wara tillåten. Det ffulle wara att föreftälla fig Janne mer än tillbörligt enz aldig, om han ej nu ändtligen skulle fallit med tanfen på Anders i Lugnet. Den första tanken ditåt förkastade han likwäl med afsky, om en nedrig förolämpning emot den hederliga Anders, som han u wore skyldig så mycket, som med egen lifsfara räddat hans lilla syster, och som till och med hade welat taga wård om honom sjelf hans barndom. Men småningom trängde sig allt flera minnen på honom. Anders fruktan att bli upptäckt på den ort, der srottet sedan skedde, den noggrannhet, hwarmed han gjorde fig unserrättad om rummens belägenhet, wid hwad tid herrskapet brufade gå till sängs, ov. s. w. Änders war ju den enda, fom få nyli ken fått tillträde till den låda, der han hade fina dyrbarheter före Parade, och der det stulna pitschaft fedan återfanns. Slutligen åminde han sig äfwen den hemlighetsfullhet, hwarmed Anders förs om plågade inlemna och afhemta fina handelswaror hos hans