der för er alla, som jag är fullkomligt öfwertygad om, så måste det beställsamma ryktet sedan förstummas. ö Alla förklarade sig nöjda, och undersökningen börjades, men den gamle betjenten, hos hwilken början skedde, tastade inga milda blickar på hr länsmannen, wisst ej af fruktan för undersökningen, men derföre att han ansåg som en förolämpning, att den kunde komma i fråga. Janne, den yngste, blef också den siste, hos hvil: fen visitation företogs. Han underkastade fig den med lika gladt mod som de öfriga, men det slutades ej lika gladt, ty ibland hans saker fanns ett pitschaft, som igenkändes för detsamma fom wie hängt den bortstulna guldklockan. Jag will ej försöka att måla den werkan, som detta slag gjorde på Janne. Han war döfwad, tillintetgjord, han hade ej en gång nog redig tanke, för att bjuda till att för fig sjelf förklara möjligs heten hur pitschaftet kunnat komma dit. Det war då naturligt, att han förblef alldeles stum, då man fordrade en förflaring af ho nom, I början kunde han ej en gång gråta, men slutligen brast det ut. Under den häftigaste gråt försäkrade han wid Gud och allt, fom kunde wara honom heligt, att han war oskyldig, att det war honom obegripligt, hur det funna pitschaftet kommlt i hans låda, att han ingenting wisste mer än hwad han redan frivilligt rkänt i fin förfummelfe att stänga förstugudörren. Jngen trodde honom, alla, med undantag af fröken Dora, ftoo wål förwånade, de hade ej wäntat det, men saken syntes ju få lar. Kommerserädet stod stum: han syntes nästan likaså slagen, om den förmodade brottslingen. Under sådant förhållande anser jag mig twungen att arrestera jossen, fade länsmannen, fom tycktes ganskå belåten, att han ej Mort fig beswär förgäfwes.