Anders i Lugnet. (Af A—r.) (Ferts. fr. föreg. nr.) Emcdlertid tycktes det wara en lättnad för kommerserädet, att ha funnit en utwäg att förklara saken, utan att behöfwa misstänka sin närmaste omgifning. Det war wäl besynnerligt, att en frem mande tjuf få ffulle lyckas att träffa det enda tillfälle, då han skulle funnat obemärkt infomma, men det war dock en möjlighet, och, en: ligt kommerserädets tante, wida rimligare, än att Janne skulle hafz wa begått brottet. Den begångna ftölden borde likwäl anmälas hos wederbörans de autoriteter, för widare efterspaningar, och det skedde, med den bifogade förklaring af fommerferådet, att han alldeles ide hade an: ledning att misstänka någon af fitt husfolk. Men den fom ej instämde i denna mening, det war fröfen Dora. Misstankar hade hon nog till den grad, att de hos henne nära gräns sade till fullkomlig wisshet. Också hade det lyckats hennes nitiska forskningar, att upptäcka ännu ett spår att följa. En af tjenftfolfet hade nemligen märkt, utan att förr än nu widare fästa fig derz wid, att Janne den ifrägawarande aftonen ej gått till sångs wid wanlig tid. Man have fett ljus i hans rum ätminstone under ftörs sta delen af natten. Med denna nya ledning tyckte fig fröken Dora funna wåga annu ett steg. Utan att ae sin bror del deraf, — hon wisste att han bestämdt ffulle fätta fig deremot, — lät hon säga autoriteter: na, att man hade ganska stark anledning att för stölden misstänka en wiss person bland husfolket; hon nämnde äfwen personen. — Följden war, att en wacker dag herr länsman med biträde infann