——— —ä upptäcka det minsta drag af oredlighet hos honom? Skall nu den stackars gossen ocksä misstänkas derföre, att han med kärlek talar om sin fattiga mor? Den der sorten folk! Jag will inte höra ett sådant unnryck. Den der sorten fan wara fika så god, lika få samwetsgrann, fom wår fort, efter du ändtligen will indela mene niskorna i sorter. Jag fan ej förstå hur det tillgått, men jag har ingen anledning att misstänka någon af mitt folk. Han låt emedkertid sammankalla dem alla, tillkännagaf häns deljen, och frågade om ingen af dem kunde ge någon anledning, för att fomma tjufwen på spären, om de ej fett några misstänkta perfoner smyga omfring der, eller dylikt. Jngen kunde ge någon upplysning, men ett förfärligt ljus uppgick för Janne. Ej en miftanke emor den hederlige Anders, hur skulle det warit möjligt? Men han sjelf hade ju lemnat förstugudörren öppen, och den der rörelse fen rå dörren, fom han en gång tyckte fig höra en stund innan Ane ders fom! — Då hade wissi tjufven smugit sig in, och lika tyst ut, under det Anders war inne för at taga afsked af Janne. Han sjelf war ju således orsaken till den olyckliga händelsen. Darrande erkände han, att han om aftonen glömt att stänga förstugudörren. Denna första osanning, att det ffett af glömffa, föll redan med en förfärlig tyngd på hang bjerta, men hwad skulle han göra? Han hade ju så heligt lofwat Anders, att ej i något fall för någon yps pa hans wistande der. Janne fick wäl en skarp tillrättawisning för fin förjummelfe, hwars följd han nu såg, det war dock ett intet emot Den förebråelse han sjelf gjorde fig. Det hade ju warit så lätt att göra Anse ders till wiljes, och ändå förekomma olyckan. Han hade ju endast sjelf behöft posta i förstugan, under det han wäntade Anders. (Tarfti