— AQLe— a——— — — —625,x Anders i Lugnet. (af A—1.) (Forts. fr. föreg. ur.) — Men, frågade Anders, ni har wäl någon nattwackt? In: te går det wäl an att alla sofwa. Jag tyder, att ni skulle wara rädda för tjufwar, få hår på landet. — Hbhnej swarade Janne, nästan förwånad, wi ha aldrig hört om några tjufwar hår. Dessutom är förstugudörren alltid stängd om nätterna, och den är få starfk, att ingen stulle funna komma in, utan att alla skulle wakna. Om dörrarna till rummen woro stångda, wisste Janne knarpt. Och Anders war så nöjd öfwer att allt war så kloft och bra tillställdt, och att Janne hade det så godt. Hu, fade han, fan jag riktigt fägna din mor, när jag om några dagar träffar henne. Jag har nu fått min affär hår uppgjord, och tänfer ge mig härifrån, innan det dagas i morgon bittida. Jag får derföre nu ta afsked af dig här, ME! skrek Janne, Fall Anders ge fig af få snart, och till hemorten? Om jag wetat det i går, jag skulle så gerna ha welat frida ett bref och lite smått till mor. — Ja, fade Anders, jag hade nog tänlt på det, men jag fid werkligen min jaf afgjord förr än jag hade wäntat, och nu är det mig omöjligt att dröja, efter jag skickat warorna förut. Men det skulle nog kunna hjelpas ändå. För mig blir det wäl ändå inte något sofwa i natt. Jag skulle ju kunna komma till dig i natt, sä der fråm emot morgon, näst förr an jag ger mig af. Till går: den hittar jag wäl, jag har nog fett den wid dager, och om du har ljus uppe, få hittar jag lått till ditt rum; jag wet ju nu hwar ret är beläget. Och få fan du emellertid skrifwa ditt lilla bref,