i kyrkan hemma, och der stod det en underbar klocka, som kunde spela så granna stycken, alldeles ensam, utan att någon rörde wid henne, olika för hwar timma, marscher och polskor och riktiga wi for, som man riktigt kunde känna igen. Till höger derifrån kom man in i ett förmak, der det war ännu grannare, och så till de öfriga rummen, som Janne temligen noga beskref, och längst in war herrskapets sängkammare. Men till wenster om salen, der war herrns eget, så kallade arbetsrum, och der war också något att se. Der stod wid ena wäggen ett stort ffåp med glasdörrar och få mycke mycke böcker i, men det war inte bara böcker att läsa i, det war stora böcker med så granna taflor. Janne hade fått fe ige nom dem många gånger. Och i det rummet ftod också herrns dif fonnier, och på den stod en mindre klocka, som såg ut som den skulle wara af guld, men det war intet guld. För öfrigt gick allt så ordentligt till; den här årstiden skulle alla wara i säng flockan tio på qwällen. Det war nu sent på hösten, nästan i början af wintern. (Forts.) —