Helsingborgs-Posten – 1 mars 1853, sida 3

sig dermed. Hwad hade han icke dessutom att tacka Anders för, och hwad ansån han fig ide förpligtad att göra för honom. Det war skada, att det war få litet, man fordrade af honom; det war ju blott fråga om att tiga med en sak, fom ingen hade någon råts tighet art af honom fordra reda för. Han lofwade derföre full: komlig tystnad. Men Anders war så ifrig, att han till och med fordrade en ed, att Janne i intet fall skulle, nu eller framdeles, för någon yppa, att han, Anders, nu befunnit sig der. Och Janne gaf den. Jnnan de åtskiljdes öfwerenskommo de, på begäran af Anders, att ännu en eller ett par gånger träffas på samma ställe, under Jannes wandringar mellan prestgården och hemmet. Efter ännu en handtryckning wandrade Janne hem, och Anders drog fig inåt ffogen. Medan följande dagen war Anders på öfwerenskommet ställe, och Janne hade gått hemifrån tidigare än wanligt, för att ha en ftund riktigt ledig, att språka med fin gamla wän. Det war också olroligt, hwad den gamle wännen hade mycket att språka och frås ga om. Åå, wi weta alla hur äfwen de minsta detaljer funna interessera, då de angå en wän. Så gjorde Anders fig underrättad hwar Janne hade sitt lilla rum, hur herrskapets rum woro bes lägna, och för öfrigt om deras lefnadswanor, ibland annat wid hwilken tid de brukade gå till sängs o. s. w. ö Och Janne gjorde sig ett nöje af att göra reda för allt, emez dan han fann allt få förträffligt. Han berättade, att han hade ett litet rum wid förftugan på nedra botten, fom han enfam bebodde, men att herrskapets rum woro belägna i öfra wåningen. Der fom man ifrån förftugan förft in i en ftor fal, der det hängde en ljus: krona, få grann, få grann, och nästan lika få stor, fom ljuskronan