Anders hade nyss, efter en längre tid, warit hemma hos mor, och hade få mycket att berätta om hur wäl hon befann fig, och hur mycket hon berömt fin gosse. Och Greta war nu stora flickan, och war så hjertligt glad, för mor hade lofwat, att kanske snart wåga det stora företaget af en fotresa, för att hälsa på fin fon, och tac fa hans goda herrskap, och Greta skulle då få följa med och få träffa fin bror; hon mindes honom nog, hur snäll han warit ec mot henne. Och när Janne började att tala om sig och hur godt han hade det, och om sitt herrskap, hur goda menniskor de woro, och hur präktigt de hade allting, då wille det aldrig ta flut. För att dömma af Anders utstyrsel, tycktes det fom om affår rerna ej skulle ha gått riftigt bra den fitta tiden. Han medgaf också alt han haft någon otur, men i ett annat afseende deremot hade han wunnit betydligt. Han war nu få wänskaplig och del: tagande, fägnade fig få mycket åt Jannes lyda, och gjorde fig få noga underrättad om allt hwad fom rörde honom och hans herrskap. När de om en liten stund måste skiljas, ålade han Janne, att ej för någon omtala att de råfats. Ser du, fade han, jag har en liten spekulation, fom måste hållas hemlig, jag will derföre ej att någon får weta, att jag wistas här på orten. Du förstår, det är frågan om lurendrejade waror, och en sådan handel är förbjuden. Men hwad skall man göra för att förtjena en ftyfwer? Jag gör inte wärre jag än de andra, och du skulle inte wilja förråda mig, det är jag säker på. Förr skulle du wilja lida allt, än att bringa mig i någon olycka. Ar det inte få, Janne lilla? Janne hade wål ett begrepp om att det, fom Anders förehade, War olagligt, men han hade också hört, att det just ej få strängt bedömdes af allmänna opinionen, och att ganska många befattade