Helsingborgs-Posten – 1 mars 1853, sida 2

——— AQA— (.—re— — —— —— ———— ———— Nu war saken längesedan afgjord till hans fördel. Prosten, som tillbjudit sig att wissa dagar, eller wissa timmar om dagen, ta hos nom om hand, för att börja hans underwisning, förklarade snart, att det skulle wara den största synd, att låta honom stanna på en drängplats. Det är en präktig pojte, fade han, ärlig fom guld, och med ett hufwud och en fotmingsgåfwa, så att det är en glädje att wara hans lärare. Det blef likwäl ej bestämdt afgjordt att! han egentligen ffulle studera. Han skulle först, så snart prosten med! godt samwete trodde det kunna ske, beredas till nattwarden, och derefter få wälja yrke, hwarwid fommerserådet lofwade, attfader: ligt understödja honom. Men allt Jannes bemödande och allt prostens beröm kunde eje förgöra ormen i barmen, som plågade fröfen Dora. Aren hade emedlertid gått, och Janne alltmer befästat fig i familjens gunst. Det war ej alldeles utan, att ju den muntra Hilma och den ystra Richard någon gång drefwo litet gyckel med: fasters orm. Janne hade till och med kunnat börja att, af de gåfwor han fått, till någon liten Del understödja fir mor och syster, och gum man kunde ej tröttna att, då Anders i Lugnet någon gång beföfte henne, berömma fin snalla gosse, och prisa hans lycka och hans goda husbondfolk. Anders Åycktes likwäl emottaga berättelsen tem ligen likgiltigt, för att ej såga med harm. Han hade dessutom nu på en längre tid ej warit synlig. Det war wid den tiden, då Janne skulle börja sin beredelse till nattwarden. DÅ hände det en gång, när Han gick ifrån profti gården, genom den lilla skogsbacken, för att återwända hem, an han fick höra silt namn sakta ropas. Han wände sig om, och i: genkände fin gamla wän, Anders i Lugnet. Nå det war en glädje