Anders i Lugnet. (Af A—r.) (Ferts. fr. föreg. nr.) Fröken Hilma war isynnerhet stolt öfwer sin skyddling. Också war han henne så af själ och hjerta tillgifwen, att han troligtwis werkligen kunnat gå i elden för henne. Lilla Richard have i hus nom den trefligaste lekkamrat, men tillika den omsorgsfullaste wårs dare. Det war wackert att se, hur den muntra gossen ofta med ansträngning tillbakahöll sin egen ysterhet, för att ej inleda eller tillåta Richard något, fom han ansåg möjligen funna bli wådligt för honom. Kommerserådet, fom noga gar aft på Janne, tyckte fig i hos nom ha gjort en werklig eröfring, men i samma mån fröken Dora såg sin brors wålwilja för gossen tillwära, i samma mån tilhvär: te hennes oro. War försigtig min bror, fade hon, akta dig att du ej uppföder en orm i din egen barm. Det war ett af hennes älftz lingsuttryc. Bästa syster, swarade fommerserådet, tycker du att den här gossen fer ut fom en ormunge? Om jag hade någon kunskap ifres nologien, så skulle jag låta dig med dina egna händer känna på hans ärlighet, jag är öfwertygad att han har den; stor fom ett hönsägg till Det minsta. Men nu fan du i stället låta den i hans öppna blid, om du förstår dig Få an läsa sådan skrift. Eller har du fått någon anledning att misstänka honom? Det hade fröken Dora ej, men hon förblef ändå wid sitt: ja ja, wi få wäl se. Det kan aldrig skada att wara försigtig. Det hade ifrån början warit kommerserådets beslut, att det skulle få bero af de anlag gossen wisade, om han skulle awarftans na fom betjent, efter om naturen egnat honom till något bättre.