Helsingborgs-Posten – 22 februari 1853, sida 2

3 i! Au resa, hände fig att wid en grind, fom de måste passera, en man ftod och öppnade grinden. Han tycktes ej wara i behof af någon slant, utan hade synbarligen blott händelsewis inträfsat der på fame ma gårg fom wagnen. Knappt hade Janne blifwit honom warse, förrän han gladt ropade: AF fe Anders! farwål nu Anders! nu refer jag bort. Jag har fått komma till det här herrskapet, fom äe få gora emot mig. — Öm! såå, fade Anders, fom det tyckes något missnöjd — och wagnen rullade bort. Bbwem war den der karlen? frågade kommerserådet. — Het war Anders i Lugnet. Ad han är få beskedlig, så beskedlig. — Nå, det kan wäl wara möjligt, swarade herrn betänkligt, ehuru, för att dömma efter hans utfeende, jag knappt skulle ha trott det. — Jo, det är han wiss.!, försäkrade gossen med ifwer. Herrn må tro, jag höll på att fålla till wackert en gång jag, och om inte Anders hade warit, få skulle inte min lilla syster ha lefwat nu, od inte jag heller, för jag skulle ha gråtit ihjäl mig, det är säfert, och Gud wet hur det gått med mor ocksä. Ser herin, det war en gång, nära efter fedan far hade dött, och lilla Greta war bara twå år gammal. Wi bodde inte i den der stugan då, och wi hade det li tet bättre då. Då fick jag en gang lof af mor att gå ut i stora ängen och leka, och ta Greta med mig, men jag ffulle fe mycket wäl efter henne, för fi än rinner twärligenom ängen. Jo, jag war en wacker en te fi efter syster, fast jag war stora glunten, sju år gammal. — Nå, wi sprang och lekte en stund, men bäst det war, så föll det mig in, att jag skulle gå ner till ån och kasta stenar, gös ra fmörgåfar som di kallar det, herrn wet wäl hur det går till. Nå, jag Höll på med det en fund, och Greta stod bredwid och fåg Oo på och skratta få snållt, när hon fåg hur stenarna hoppade. Nog