—— ÄF— ——— —. —— Anders i Lugnet. (Aj A—r.) : (Ferts fr. föreg nr.) Mången tår droppade från ögat, under det att gumman war fysfelfatt med de fmå tilltedelserna för gossens afresa. Moderss hjertat klappade rätt marmt under den grofwa tröjan, nöd och fat: tigdom hade ej förtorkat det. Men hon tänkte på hur litet hon kunde göra för honom, och trodde att wår Herre wäl nu hade ut: fett det bästa. Och få aftorkade hen tårarna och log åter, tilldess gossen om morgonen tagit afsked af henne. Då fom wäl åter en såreflod, hwarwid hon ifrigt biträddes af lilla Greta, men hon an: befallde få andäfktigt fin fon i Guds beskydd, att hon åter blef lugn. Och med gladt mod wandrade Janne wägen fram iill Hellesta. Afskedet ifrån lilla Greta och modren, (som läsaren ej får anse förs åldrad, ehuru jag kallat henne gumma), hade wisst äfwen kostat på honom, men han skulle ju nu få komma ut i werlden, och det hade han alltid önskat. Och den främmande herrn war ju få wäns lig och den lilla fröken få innerligt söt; Janne kunde knappt fatta hur en sådan lycka funnat hända honom. Framkommen till Hellesta, träffade han sitt nya herrskap, som wänligt emottog honom, och efter en frukost, få ståtlig att han als drig fmafat något dylikt, fick han sätta fig upp bredwid kusken, till och med med löfte af fröken, att få fitta inne i wagnen, i fall det blef elaft wåder — och få bar det af. Herre Gud hwad werlden war skön, sedd ifrån en få hög fråndpunkt! och hwad den war stor sedan, wisst flera mil! det hade Janne aldrig kunnat föreställa sig. Emedlertid, innan han haft tillfälle att öfwerse ten hel och hållen, till och med straxt i början af hans