pappa får den här gossen, han är ju få rask och snäll. Pappa fan aldrig få någon bättre, och fom pappa mera Fan lita på. Det fan jag tryggt förfäfra, tillade hon med mycken ifwer. — Jaså, swarade fadren, småskrattande, nå når lilla Hilma kan tryggt försäkra det, då kan det wäl inte wara något twifwel underkastadt. Wi ska kanske tala wid hans mor om saken. Modren fann det wisst påkostande att skiljas ifrån sin snälla gosse, men — det war så knappt om födan derhemma, de få flane tar han kunde få wid grinden, räckte wisst ej till hälften af hwad han ensam behöfde. Dessutom, hwad skulle det bli af honom der? Tillbudet war få godt, tyckte hon, herrn såg få hederlig ut, och lilla fröken försäkrade få ifrigt, att det ej skulle gå någon nöd på Janne. Han ffulle få gå i skolan och lära låsa och skrifwa och räkna, och skulle alldeles ide anwändas till några stränga sysslor. Stryk skulle han aldrig få, men fullt upp att äta. Hon skulle nog answara ör det. Fadren hade rätt roligt åt sin dotters ifwer för hennes ffydd: ling, men bekräftade till alla delar hwad hon lofwat, och få blef fafen afgjord. i i — Rå, fade herrn, jag refer nu till Hellesta; det ligger, fom ni wet, blott en half fjerdingswäg härifrån, och jag ftannar der tills i morgon förmiddag. Låt gossen i morgon bittida komma dit och fråga efter kommerserådet v. 3—, så får han derifrån följa med mig. Min egendom ligger blott några mil härifrån, och ni fan rätt ofta få underrättelse om er gosse. Och efter hwad jag nu fett af honom, och isynnerhet enligt min dotters försäkringar, tillade han leende, kan det ej bli annat än goda underrättelser. — Han gaf derpå gumman litet penningar (hur mycket wet jag ej, men nog war det wäl mer än gossen hoppats att få wid grinden), och tog afffed. (Sortf.)