Lluders i Lugnet. (Af A—r.) Det stod en liten stuga wid skogsbrynet, helt nära den stora grinden. J den stugan bodde en fattig torparesenfa med fina bår da barn, en tioårig gosfe och en femårig flicka, men de båda bare nen lekte nu i den lilla hagen, på andra sidan om landswägen. Då kom en wacker wagn, dragen af tre skjutshästar, och närmade fig till grinden. Gossen, fom anfåg för fitt beftergifliga priviles gium att öppna grinden för refande, och derigenom inbringa nå gra slantar till en och annan kaka för det fattiga hushållet, blef ej före warse wagnen, än han också war i rörelse. Men wagnen war redan temligen nära; att springa genom den lilla grinden, som stängde ingången till hagen, gick ej an, han skulle då ha fom mit för sent, och den halfsofwande skjutsbonden, fom fatt bakpå, möjligen funnat förekomma honom, och farwål då med flanten. Öfwer gärdesgården således. Husch: det git fom ett Jehu. Men olyckligtwis fastnade den just ej fullkomligt hela skon mot öfwersta stången af gärdesgärden, och gossen föll hufwudstupa med ansigtet mot landswägen. Lappri, det gjorde ingenting, slanten fick ej för: summas, och få war gossen i ögonblicket åter uppe och stod wid den öppnade grinden, med handen framsträckt och ansigtet öfmers höljdt af fand och blod. — Ack pappa! se den stackars gossen, skrek en späd qwinnos öst, och ett litet blondt, kruslockigt flickhufwud stacks ut ur mag: nen, och såg få medlidfamt på den blödande gossen. Gud signe äla små blonda kruslockiga flickhufwuden, och de warma, medlidsamma hjertan, som åtfölja dem! Herrn i wagnen befallde genast kusken stanna och steg ur. —