innan han, genom ett werkligt inträffande ända till fina minsta oms ständigheter, wunnit en få egen märkwärdighet. Bland dessa per: soner äro många ännu lefwande, fom jag skulle funna åberopa fås fom wittnen, men jag ffall åtnöja mig med att nämna blott en enda, hwilken, om han tillfrågas, säkert ffall påminna fig, i anseende till sakens egna och besynnerliga beskaffenhet, att jag en afton på Drottningholm omständligt berättade denna för menniskowännen få föga tröstande vision. Denna person år ingen mer och ingen mins dre än wår nuwarande konung. Förhållandet härmed är följande: en afton rå Drottningholm i flutet af Augusti eller början af Seps tember månad år 1811, då H. K. H. — (Carl XIII lefde ännu) — hade genomgått och ännu war cönvalescent efter en ganska swår Augujti-feber, täcktes H. K. H. falla in mig, såsom dess för dagen akthafwande adjutant, och som H. K. H. tycktes wara ledig från göromål, behagade han i wänliga ordalag adressera till mig föl: jande ofta förefommande fråga: eh! bien mon chet, quest ce uion dit? Denna fråga war wanligtwis inledningen till ett i ånga affe nden intresfant och afundswärdt samtal, och sedan jag eswarat densamma med: att jag icke hört någonting, blott att war och en gläder fig åt alt E. K. H. öfwerwunnit fin sjukdom; å befarade jag att samtalet, i anseende till att H. K. H. ännu ar swag och lidande efter fin sjukdom, skulle afstadna, hwilket el est hwar och en som får den lyckan ati njuta denne snillrike mans ällskap eller nalkas dess person, wisst icke behöfwer frukta, och fås edes framställde jag, såsom ett konversationsämne, berättelsen om fwanskrefne syn. Hans Kongl. Höghet afhörde mig med uppmärksamhet, och år jag slutat, reflekterade han en ftund, fnärpte derefter ihop håns erne, och yttrade följande märkeliga ord: ma foi! je cralns que