————— (WAQAWA Tä—ik skare ån annars, då han presenterades för mig med fitt illustra och af mig få wäl ihågkomna namn. Hen fordom lättfotade hostade, höll fig för bröstet, nalkades mig med tunga fteg, betraktade mig noga, satte sig wid min sida, tog min hand emellan sina begge händer helt förtroligt, och Mviskade halfhögt: — Ri swimmar icke mera wid min ankomst! Ni skrattar icke mera! swarade jag och smålog med öppen mun, som i min ungdom, men hejdade mig plötsligt, — jag hade ide på tjugo år öppnat min mun, under småleende, sedan jag förs sorat tänderna, men mitt ungdomsminne förledde mig till denna oförfigtichet. Ni fan deraf finna hur upprörd jag war. — Wi ha blifwit gamla begge twå, sade han; jag smickrar icke, men ni bär edra är, så att de knappast märkas. — Jag sjelf märker dem knappt, ty mitt hjerta är ännu ungt och klappar lätt och angenämt i er närwaro. -Jag wet att ni längesedan förlåtit — hwad säger jag? — glömt mig. Han suckade lätt och tillade: ack, om jag icke hade ffrattat den gången, få hade jag ide lidit det jag nu fatt lida. Jag ade då warit förenad med er. Det år förfärligt ändå, att en menniskas öde skall bestämmas af nägonting så obetydligt, som en bakfram hatt! Dit war blott medlet till brytningen; orsaken låg wäl djur pare annorstädes, fom wi idte förstå. Det fom sker är ändå alltid det bästa. (Sw. T.) . dl vev