ser du icke att du oroar Hedwig? — Ah, mon dieu, min far! och han kunde icke få fram orden för skratisalfwor, för anfall af nästan hysterisk art; fer ide pape pa, — hur tekig — hon — fer — ut! Hon har — ju hatten — baffram! Den sjuttonårige oöfwade hofmannen hade blott för några mi nuter återfallit i den naturliga rollen af en yster pojke, men jag war i detta ögonblick så retlig, få ytterst känslig, att jag swimmade. Man förde mig bort, och jag återställdes snart; de blefwo underrättade om orsaken till misstaget, den unge grefwen wille på knå bedja mig om förlåtelse för sitt opassande stratt, min far och hans far, min mor och min guvernant sökte förgäfwes att lugna mig och göra mig förfonlig till finnes. Men det war omöjligt, jag förklarade att jag ide på lång tid wille wisa mig för någon men: niska af societeten, och aldrig i mitt lif för den unge grefwen, deta af blygsel öfver det rysliga misstag, som inträffat med mig, dels af harm öfwer hans hånfulla skratt. Hu! jag ryser ännu wid minnet af detta skratt, och jag fruktar alt jag ännu icke fullfomligt förlåtit honom det. Man trodde att tiden ffulle förändra mitt lynne och mildra min harm, men jag fortfor att känna en oböjlig wederwilja för den i sjelfwa werket ganska älskwärde och till och med aktningswärde ynglingen. Han gick sedan diplomatiska wägen och wistades många år uts rifes; först efter femtio års förlopp, sedan pudret hunnit blifwa gammalmodigt, och det egna hårets wackra kärg fått göra fig gåle lande, samt sedan åldern ånyo mot wår wilja pudrat begges wår ra hjessor alldeles hwita, träffades wi ånyo. Jag kan ej neka till, att mitt gamla hjerta klappade något ra,