— Ar hon icke söt, bror? hwiskade min far i örat på sin wän. Gubben, som war närsynt, nickade wänligt och swarade: cars mant, på min ära. Jag neg, gjorde stora reverencen på mitt bästa fåt, för min tillämnade swårfar, och han kysste mig på pannan. Unga g efwen inträdde nu först, i dyrbar drägt, fom han bar med oefterhärmligt behag; hans hwita, juvelbeprydda wenstra hand hwilade få lätt på wärjans blanka stål säste; de täckaste rosor bloms made på hans unga kinder bredwid de pudrade lockarnas snö; han kom som en gratie så lätt emot mig, det war icke marche, sådan man nu för tiden brukar, — herrarna nu för tiden marschera när stan för tungt, emot min ungdoms lätta kavaljerer — det war ide dans, sädan fom den tiden brukades, med fullständiga figurer, icke heller ett swäfwande, det skulle warit spöklift, u an gång — werfs lig gång; man hör genast på ordet, att det skall warå lätt och uf: tigt, och Tifvål jast och bestämdt. Så gudomliga fötter han hade, sådana wador! Nutiden wet icke hwad wador will säga! Jag förwandlades i ögonblicket från en ostyrig landtflicka, till ett annat, för sig sjelf obegripligt wäsende; jag darrade, jag frös, jag fwvet ades, jag wille på en gång flyga honom i famnen, få får blef jag i honom i ert enda ögonblick, och tillika tyckte jag mig färdig tt förlora sansningen. Alt det der hände, sammanpressadt i nå: ra få fefunder. Då brast unga grefwen i ett gapskratt, utan hejd. Detta skratt pplöste på en gång hela hans hållning och wäsende. Så behag: igt jag förut tyckt, att skrattet war på den barbenta Brita Lisas åppar, få widrigt föreföll det mig nu hos denna yngling, fom nyss arit nära att bli min afgud. ö — Swad skrattar du åt, min son? sade hans far allwarsamt;