Helsingborgs-Posten – 25 januari 1853, sida 2

wara, att jag lekte med folkets barn, emedan de ansågo att det skulle stärka min hälsa. Jag har fanske derföre att tacka dem, för det jag lefwer ännu, oaktadt många sedermera i hufwudstaden och sa ongernas qwalm tillbragta årtionden, ehuru jag tillifa fid den: erfarenheten, att man ingalunda bör tillåta fina ättlingar umgås med det lägre folkets barn, om man will bewara dem för funtfas pen om mycket, hwarom ungdomen i det längsta bör hållas i 02) funnighet. Min bästa wän utomhus, när jag fyllt tretton år, war en jemnz årig torpardotter, fom biträdde dejan i ladugården. Aldrig har jag hwarken förr eller sednare Ja tyckt om någon menniska, som detta barbenta naturbarn, uted liten uppnäsa, en mun som delade det fräkniga ansigtet i twå hälfter, men fom beständigt war en outtömlig skattkammare for skratt, eller rättare sandt en skrankammare samt etk par små grå ögon, som upptäckte löjligheter i allt, i min fars stångpiska, i min mors brofiga koftor och uppsatta mössa, I prod stens smala ben, i hwarenda menniskas fasoner, som hon härmade på ett oförlikneligt sätt, i hela werlden, ja, i sjelfwa solen och mås nan, der hon såg alla möjliga gestalter. Wi skrattade tillsammane ett sammanhängande skratt, fran Det ögonblick jag råkade henne till dess wi skiljdes. Ack! så godt har jag aldrig skrattat sedan, och jag stulle nåstan ha lust alt skratta nu deråt, om jag ide wisste att de missklädde mig. Min guvernant fit befallning att wänja mig wid snörlif, som jag icke behöft bruka, börja att lägga opp mitt hår, ansa der mel! klumptången och pudra det. Denna hårskötsel war mitt första li dande i werlden. Jag hade nyss fyllt fjorton år, Då man under: rättade mig, att wi skulle få främmande från Stockholm, en gam mal wän till min far, och hans kära son, som redan warit fäånri