i nee Min första hatt. i Gfter ett äldre fruntimmers diftamen. Min falig far War hwarken rik eller förnåm, utan endast en bergad landtjunkare, men af gammal familj, och hade i sin ung: dom ide avancerat längre än till fänrif wid ett regemente, DÅ hans far dog, och lemnade honom gården att sköta. Han gifte sig med en f. d. hoffröken hos högstsalig Hennes Majeståt Lowisa Ulrika, och deras lefnadsmål war, näst att uppfostra mig, att fammans ffrapa få ftor förmögenhet som möjligt åt mig, fom war enda bars net. Mamma wille nödwändigt att jag skulle blifwa hoffröken, få fom hon warit i fina unga dagar. Fag älskade deremot ingenting högre än det fria lifwet ute på landöbygden, och oaktadt min guvernant, en gammal fransyska, souom rymt med sin älskare till Swerige, men blifwit öfwergifwen af hos ; nom, gjorde allt för att hålla mig till boken, hwilket war owanligt den tiden, då knappt kungliga personer kunde stafwa, så gjorde jag allt å min sida för att slippa lös, och springa ute på ängarna och plocka falfelefor, få fort de wisade sig om wåren, och i skogen på fena hösten när blåbären mognade. Jag kunde aldrig begripa min guvernant, då hon wille inprägla i mig att jag war ett slags hör gre och förnämare warelse, än wåra underhafwandes rödblommiga och feta flickor och pojfar, ehuru de redan tidigt wisade mig mycken hörsamhet, och följde mig öfwerallt på mina mångfaldiga upptåg. Men jag trodde att detta skedde mindre för det jag war nådig fån: ritens dotter, än för det jag war den wildaste och oförsyntaste bland alla ungarna, och wågade, åtföljd af min trogna skara, anfalla äfwen de förbjudna frusbärsbuskarna i wår trädgärd, når guver: nanten war frånwarande. ( Mina föräldrar lefde sjelswa bland sitt folk, och tyckte icke illa