Helsingborgs-Posten – 18 januari 1853, sida 3

— — —— — — — —— ning? håller du så dina löften? —, Söta Fredrik! snyftade Margreta, jag rår inte för det, men jag will inte bli din styfmor. Rådmannen hade förmodligen ej hört sin sons fråga, men han horde Margretas ord, att hon ej wille bli hans slyfmor. Kära Margreta, fade han, war inte barnslig. Tro inte att du får nås gon ledsamhet af Fredrif, han är den bästa gosse i werlden, och skall snart hjertligt hålla af den, som hans får håller af. ÖStacfars flicka! wände han fig till gästerna, hon hade ej tänkt på att hon skulle så en så stor styfson, och fruktar nu, att det skulle funna förorsaka något missförhållande, fom man, Gudnås! nog fer härda ibland. Men jag känner dem begge, de ffa ej ha warit länge tillsammans, förrän de bli de bästa wänner, det swarar jag för. — Margreta hade lofwat att bli min hustru, fade Fredrik allwarfamt. Rådmannen blef få lagen af förwånin sDatt han ej en gång fom fig för att skratta. Men Fredrif fortfor: Margreta! hur funde du handla få emot mig? Se, jag har warit dig få trogen, har arbetat få flitigt, för att fnart funna föra dig till brudftoln. Och mitt arbete har lyckats, och jag kom hem få glad i den tanken: nu kan jag genast få kalla min älskade Margreta min. Och få fin ner jag dig otrogen, glömsk af dina löften, finner dig tillhöra en annan, min egen far. Margreta! fan du med lugnt samwete handla få? Margreta blott snyftade. Men herr rådman, fom fnart hems tat fig från fin förfta förwåning, ftod bredwid, gnuggade händerna af förtjusning, och bet sig i läppen, för att ej brista i skratt. År det sanning det der? ropade han slutligen, eller pratar kojken i natte . mössan? Swara mig du, Margreta! är det sanning? (Forts.)