lycönskningar werkställda och beswarade. Fästmön nedslagen. När herr rådman så hjertligt fjäsade omkring henne, smålog hon wäl, men det war synbarligen ett framtwingadt leende. Herr rådman war ej rätt nöjd, men han tänkte: det är blyghet för ögonblickets wigt, förlägenhet att befinna sig i ett större sällskap än hon är wan wid, hon skall nog lifwas. Och in kom en rykande bäl. Rådmannen seden, att kringbära Guds gäfwor i spridda glas, han wille ha en föreningspunkt. Må man dock ej tänka sig den bålen, som en punkt, enligt mathematisk difinition, den war ganska delbar, och utdelningen började genast. Och når alla fyllt sina glas, täcktes herr råds nan öppna högtidtigheten med ett tal: — Mitt herrffap! började han, om nu alla glas äro fyllda, få får jag — — — Kling, kling, kling, och en släde stam Jå, afbrö syntes lugn, men älskade ej den nya klingade det på gatan. Det war bjellror, Made strart utanför dörren. t fig herr rådman, det låter fom wi ffulle få ännu en gäst. Han är rätt wälkommen, i dag äro alla wälkomna. Och wålkommen war gästen, det war rädmannens egen son, om steg in. Nå! hwad det nu blef glädje och wälkomnande och omfame hingar! Den unge mannen war förwånad att finna få ftort fåll: kap. Ja, skrek rådmannen, du må wål wara förwånad, du wet Af ingenting. Spärra nu upp ögon och öron! hwad tyder du, det r din fars förlofningsdag. Kom nu, så får jag presentera di ör din nya mamma. Och han förde sonen fram till sin fästmö. Men Margreta stod der darrande, ech bredwid stod hennes mor ekymrad, och höll henne, att hon ej måtte falla. Den unge mans len studsade tillbaka. Margreta! ropade han slutligen, är det fan: