Helsingborgs-Posten – 18 januari 1853, sida 2

— ä—ä;äT— — —— — —— ——————0— Mamsellen tackade för jemförelsen, och tillade att hon nu, ins nan gåsterna kommo, wille wara den första act hjertligt lyckönska herr rådman till fin förbindelse. Och lycklig skulle den bli, det förs I utsåg hon. Det war sannt, att Margreta till en början ej just sfkulle förstå fig på hushållningen, aut hon kanske skulle bära fig li:e owant, lite dumt, lite förwändt åt. ö i — Ah! det fall bli så mycket roligare, inwände rådmannen. — Att, fortfor mamsellen, herr rådman, i följe deraf, kunde fom : ma att widkännas en eller annan förlust, kunde komma att finna skillnaden mot hwad fom nu warit. (Herr rådman fann dessa anmärkningar högst wälpilliga morden stackars Margreta). Men, tillade mamsellen, för öfrigt år Margreta så snäll, så god, herr rådman skall riktigt kunna linda henne omkring fingret. Herre Gud! jag är gammal bekant med hennes mor, och har kännt den här flickan sedan hon war bara barnet. Och stort annat är hon wål inte ännu, hon war helt liten hon, när herr rådmans fon res dan war nära fulhväårta farlen. Den sista anmärkningen hade utan skada kunnat utelemnas, tyckte herr rådman. Det råtta hade wäl warit, fortfor mamsellen, att den hår : högtidligheten hade firats hemma hos fästmöns föräldrar, men de ha få smått, stackars folk, få taffigt hos fig. a . — De ha rätt bra, swarade rådmannen, men de ha så litet utrymme, och jag will fe alla mina wänner på den här glada daz gen. Och nu tala wi ej mer om den fafen. Och mer blef ej heller taladt, ty gästerna började samlas, och i rådmannen fom genast åter i fitt goda lynne. Och snart war sällskapet samladt, med fästmö och prest, de förs I nämsta nödwändighetswarorna, och bugningar och nigningar och