Helsingborgs-Posten – 15 januari 1853, sida 2

stade barn. Far och mor hade så innerligt gladt sig åt, att se sin fattiga dotter få wäl försörjd. Den förmögne, allmänt aktade råds; man Redlin — hade de nånsin kunnat hoppas en sådan lott för henne? Och Margreta hade hört på, och fägnat fig åt deras glå ? dje; men Då det högtidligt afgörande ögonblicket nalkades, började hon blekna och nästan darra. Och efter läsaren nu tedan märkt det på henne, är jag wäl nödsakad att bekånna, att Margreta ej handlat så alldeles rätt, när hon emottog rådmannens anbud. Margreta, få undangömd hon lefwat, hade ändå blifvit bes: märkt af en och annan yngling, och ibland dem en, fom ganska if rigt och allwarsamt tillbjudit henne hand och hjerta. Han hade wål för närwarande intet annat än detta hjerta, att tillbjuda hens i ne, men han hade utsigter. Att äfwen han ej förgäfwes bedt om genkärlek, det fände Margreta smärtsammast nu. Hade hon werk ligen gifwit honom sitt löpte? — ja — nej — hon wisste det knapt. Men äfwen hon kunde hålla monologer, och kanske få wi mejta? upplysning om hennes hjertas tillstånd, om wi lyssna på en sådan, ett ögonblick då hon kunnat undandraga fig fin mors wänliga oms. sorger. Mr det werkligen få nåra? Fan det nu mera ej helpas? Gud styrke mig då! Hade jag ej warit för blyg, för att omtalas för mina föräldrar, hur mydet jag håller af Fredrik, få hade de fanffe ej önffat, att jag ffulle gifta mig med rådmannen. Men hwad hade Fredrik kunnat göra för dem? Och det war ju för att: betrygga deras ålderdom, fom jag swarade ja. Jag tyckte då att: det war få rätt, få skönt, få tadfamt, att uppoffra mig för dem. Min far har ju hela lifwet igenom sträfwat för en knapp bergning och snart orkar han ej mer, och hur skulle det då gå? War det ej min skyldighet, att med tacksamhet emottaga det tillfälle, fom till!