Optimisten eller Nyårsafton. (Forts. från Nr 3) Så der ungefär lydde rådman Redlins monolog, under det han putsade fig, rör art emottaga sitt snart wäntade främmande och sin fästmö, och åt sin sista tanke skrattade han i fem minuter. Och i många gårdar putsades och rustades nu, ty de flesta af stadens anseddaste personer hade blifwit bjudna, och fägnade sig åt att få biwista den afhållna rådman Redlins förlofningsfalas. Om sjelfwa företaget woro wisst omdömena delade. Somliga, merän: dels män, äldre än herr rådman sjelf, funno det ganska klokt, att han såg sig om efter en beskedlig person, som kunde sköta honom på hans gamla dagar, och som han kunde anförtro wården om sin egendom, utan fruktan att bli bestulen. Det war den enda fyne punkt, från hwilken de kunde betrakta saken. Ynglingar, fom knappt hade bemärkt den fattiga Margreta, innan rådmannens frieri wäckte uppmärksamheten på henne, funno det nu. högst otillbörligt, att en så gammal man skulle snappa bort en få wacker flicka. Andra, till erempel några medelålders enkor, funno det högst oförnuftigt af en gammal man, att gifta sig med en få ung flicka, nästan ba: ra barnet. De hade wisst inte hört något ondt om henne, gubes wars, inte annat än godt, det lilla de hört, och alltför litet war det, men hwad skulle det bli för en sammanlefnad? Hade han då inte kunnat sinna ett mera passande parti, efter han ändtligen wille gifta fig? Men herr rådman hörde ingenting af dessa omdömen, åtminstöone af de fednare, och högst troligt är det, att de ej skulle ha inwerkat på honom, i fall han hört dem. Och gladast riäftades det hemma hos den fattiga snickaren Löf: gren. Gumman war få ifrig att smeka och pryda sitt wackra, äl: