Helsingborgs-Posten – 11 januari 1853, sida 3

— — — ordentlig, så from, så wänlig och tjenstaktig. Jag skäms nästan att tala om för mig sjelf, att jag ockfå finner henne få wader. Det war mer ån underligt, att jag ej åter fit en forg. — Nå nå, få underligt war det wäl inte heller, jag är ju i min bästa Ålder, man år wäl inte gubbe wid femtiätta år. Om när flickan en gång funnat besluta sig att säga ja, få skall hon inte komma att ångra sig sedan, det lofwar jag, jag skall riktigt Hylla henne. Hwad det ffall bli roligt att fe henne gå här och syssla, med sitt lugna, wänliga wäsende. Hon har wäl kanske inte så mycken nerf, som min salig hustru, det finns inte många, sem ha det, men fanske skulle jag också nu mera ej finna mig rätt wäl wid så mycken rörelfe. Omh en rätt aktningswärd slägt är den der min nya flågt. Han har just intet gjort lycka med sitt arbete, gubben Löfgren, det är lite smått för honom, tror jag, nå det kan hjelpas. Men alt är der ändå så snyggt och ordentligt. Han står wid sin hyfwels bänk dagen igenom, och hwar afton precist klockan ser på nobis. Jag har aldrig kunnat komma mig för att bli så der ordentlig, men det är rätt wackert när man kan wara det. Och öfwerlastad ser man gubben aldrig; om han någon gång kommer hem, lite mer än wanligt munter, så sker det så fredligt och beskedligt, och inga sura miner får han heller fe, hwarken af hustru eller dotter. Det war wäl ändå kanske bättre, att jag ej hade den der wanan, ehur ordentlig den är, jag är ej rätt säker hur min salig hustru skulle ha tagif det. — Och gumman Löfgren — det syns nu att hon bes teaktar lifvet från rätta sidan, och med friska ögon. Så glad och fryntlig, fom om hon sute midt i paradiset, och wille wänligt winz ka alla menniskor dit in. Jag tror nästan att, om gubben Löfe gren ej warit i wägen, få hade gumman winkat mig sjelf in i raradifet. (Sortf.)