så godt igen, och det war som det skulle så wara. Då och då en stut i skolan — nå, det war wäl icke så roligt för ögonblicket, men det är så mycket roligare att minnas. Hwad jag företog mig, lycs kades. Redan wid 30 ärs ålder war jag få pass bergad man, att jag kunde tänka på ott gifta mig. Jag friade, och fick en forg, att börja med. Bättre Guds gåfwa hade jag aldrig funnat få. Min sköna, fom förskjöt mig, gif.e fig sedan, och tog lifwet af fin man igenom fin elakhet. Rå nå, med mig skulle det wäl inte ha gått så lätt. Jag wände mig till en annan flicka och lyckades, och det är jag skoldig att säga rå min huftrus döda mull, att bon war ett nönster för qwinnor. Hon kunde ge lif och rörelse omkring sig, jag tror att hon skulle funnat få bord och stolar att dansa. Och jä rolig fedan! Jbland när hon trätte med pigorna, och i hettan onfunderade fig, så att hon till slutet ej rätt wisste hwad hon tar ade om, Då hade jag min hjertliga glädje. Och precist når jag började tyda, att det der inte längre war rätt roligt, få dog hon. Sud fröjde fjälen der hon ligger, för alla de glada stunder, hon dLeredt mig. OSch en gosse har jag, fom jag fan skryta med. Det war ffas da att han ej hann fomma hem till den här glada dagen, jag wet att han skulle ha fägnat sig så hjertligt, att fe mig så nöjd. Och å snart han kommer hem, skall han också prompt wälja sig en flicka. där är, Gud ske lof, god råd på snälla flickor, jag tyder att de ä! rälla allihop. Och den will jag fe, fom ffulle ge min gosse fors en. Han torde bara få swårt att wälja, och inte will jag just Å. ga mig att råda honom. Gud wet om jag fjelf fommit mig för att göra ett wal, om jag ej få der händelfewis kommit att gör a bekantskap med gubben Löfgren, min tilllommande swärfar, och utt fe flickan hemma i huset. OM just der bör man fe henne, få