—7 eoknnkkrgk,ntz)ercc pprsct FTr— Och hwad säger du om min saga min Carl? Tror du kanske att den är en dikt af mig sjelf, grundad på någon erhållen under rättelse? Du tiger? , Jag wet med wisshet att ingen Fan hafwa berättat dig det, jade Carl sakta; din historia är sannfärdig. Alltså en sann dröm, sade Emilia, med en smärtsam känsla. Carl, tag det andra armbandet till minne af denna stund. Detta, fom är fläckadt af tärar behåller jag, äfwen till ett minne — fans ske utplånar ditt blifwande handlingssätt def fläck. Ett lära wi häraf, att der menniskor handla hårdt och känslolöst, der förbarmar sig den annars känslolösa naturen öfwer de olycklige och skånker dem beskydd. Lef wäl! Emilia förswann i ett närgränsande rum. Som bedöfwad störtade Carl ut och kom icke mer tillbaka. Några weckor förflöto; Emilia hade bekämpat sin smärta och wunnit en ädel seger öfwer sig sjelf. Wemodigt leende stod hon nu wid fenstret med ett öppnadt bref i den ena handen och armz bandet i den andra. Tåren på detta sednare war förswunnen, klart glimmade ädelstenen och lika rent och ljust war innehället af Carls bref äfwensom det postseriptum den lyckliga Mathilda tillagt. Emilia blickade in i den klara ljusblå winterhimmelen och firade en ädlare triumf, än hon, som balens drottning, wid Carls sida skulle haft på festen den förflutna aftonen.