Nu rullade en wagn på gatan och stannade wid huset. Steg ssördes i trapporne, de närmade fig och klädd med all den elegans, om dagens mode föreskref, inträdde Carl. Han studsade då han såg Emilia klädd i fin enkla husliga rägt och alldeles icke prydd till festen. Det är sent, kära Emilia, jag wille hemta dig. J dag blir jag hemma, Carl! Huru — mår du ide wäl? Nej, jag är något matt och, såwida du älskar mig, söker du fe att öfwertala mig. Men . Sätt dig hår ned hos mig Carl, jag har en historia att bes ätta för dig. Carl wisste ide hwad han skulle tänka om allt detta, tog plats redwid henne och bad henne berätta. Som barn, sade Emilia, stodo min syster och jag en gång wid enstret Då det snöade ute. Wi gladde of barnsligt åt de hwirfz ande snöflockarne och isynnerhet roade det of att gripa efter en och nnan af de större i deras ringlande fart. Målet för deras färd ågo wi wäl alltid. men icke begynnelsen deraf, ty uppe i luften wirflade allt grått och förwirradt om hwartannat. — Hwarifrån ommo wäl nu dessa snöflockar? frågade wi wår gamla uppasferz a. Den widskepliga gumman förebrådde oss wår lek och sade: Den som forskar efter fördolda ting, upptäcker sällan något godt, —