Helsingborgs-Posten – 31 december 1852, sida 2

och djup smärta fördunklade hennes ansigte. Carl! suckad e hon och i sitt drömmande tillstånd hörde Emilia tydligt hennes oid. Carl, du har brutit ditt ord då du krossade mitt hjerta. Du swärmar nu kretsar, fom fängsla dig, få att du glömmer den du gaf ditt hjerta och ditt löfte. Jag will dig intet ondt, men jag önskade, att den tår jag fäller för din skull, måtte falla på ditt hjerta och bewe a ditt hårda sinne. Bäfwande hörde och förnam den nästan wanmäktiga Emilia allt detta och såg, Huru stora tårar rullade öfwer Mathildas Fin der. Men winteraftonens kyliga ande bortkysste dessa perlor, bar dem genom luften och som en lätt sky swäfwade de öfwer sjö och land närmare och närmare till hufwudstaden, der Emilia drömde wid fönstret. Med en rysning for hon upp; den rena stjernklara aftonhime len hade inhöljt fig i täta, mörka skyar och några snöflingor blås e in genom fönstret och föllo på Emilias högra armband. Hon reste fig och tillslöt fönstret. Snön loade fig på den ädla stenen och fästade fig wid den liksom en tår, hwilken Emilia bort torkade med fin nåsduk; men en matt flå qwarblef på juwelen och den liknade en nerfallen tår. Emilia lade armbanden på bordet, aftog tin lysande baldrågt och iklädde sig en annan. Tanffull satte hon sig derefter framsör kaminen och såg på lågorne. Hon märkte ide att hennes ögon woro fulla af tårar.