Tårens wandring. (ur Freja för 1853.) Emilia stod smyckad till bal framför spegelen. Det war res dan sent och ingen wagn hördes rulla utanför. Hwarför dröjer han? hwiskade hon sakta wid fig sjelf. Hon tänkte härwid på Carl, fom skulle ledsaga henne, men fom ännu alltjemt låt wänta på fig. Tankfull fäste hon ögat på de dyrbara armband, fom han skänkt Henne och som hon bar för första gån: gen i dag. Hon gick fram till ett af de höga fönstren och fåg ned på gas tan. Hon kände sig beklämd, en sällsam eld genomströmmade henz ne och hon öppnade fönstret. Men den skarpa kalla luftströmmen wille icke upplifwa henne. Utmattad satte hon sig på en stol wid det öppna fönstret och tillsslt ögonen. Hon lände fig få sällsamt stämd. Hon slumrade egentligen icke och likwäl omswäfwades hon af luftiga drömbilder. Så småningom ordnade sig detta chaos och hon såg klart med till slutna ögon. En widsiräckt utsigt öppnade fig för henne, få att hon utan hinder såg långt ut genom berg och skogar, fom woro de genom skinliga, tills ett bestämdt föremål fängslade ögat. Det war en henne okänd, långt aflägsen stad. Der såg hon en ung flida fit tande wid ett öppet fönfter, ide i ett präktigt palats, utan i ett fattigt hus; ide i dyrbara kläder, hon bar blott en enkel klädning