Helsingborgs-Posten – 11 december 1852, sida 2

Profeten. (Ur Sw. Tidn.) Ungefärligen samtidigt med Luthers reformation uppitodo ätffilliga religiösa sekter, fom på denna tid spelte en wigtig rol och utöfwade ett stort inflytande på sitt tidehwarf. Jbland dessa woro Anabaptisterna (Wederdöparne) de förnämsta. Under det att Lu ther drog fig tillbaka inom Wartburgs murar, för att skydda fig för kejsarens förföljelser, började en af hans lärjungar, Nicolaus Stork, att utsprida anabaptismens läror. Med honom förenade sig en gammal, lärd och aktad man, Carolstadt, som kringwandrade Wittenbergs gator, för att af handiwerkare och enfaldiga qwinnor begåra upplysning om de mörka ställena i den heliga ffrift, emedan, fade han, Gud i fin ewiga wishet, för de lärda döljer fin läras djupa hemligheter, men deremot uppenbarar dem för derinz gare, och det är derföre till dessa, fom man bör wända sig itwvetydiga religionåfrågor. Detta gaf Luther anledning, att, oaktadt den fara, för wil fen han blottställde fig, skynda till Wittenberg för att motarbeta dessa willomeningar, fom öfwerskredo de gränsor, inom hwilka han wille inskränka reformationen, och han lyckades äfwen att, genom fina kraftfulla ord, återföra mängden af stadens innewånare till besinning: men Stork fortfor, ide destomindre, att predika fina willomeningar och fina kommunistiska läror, få att Luther slutligen nödsakades öfwertala kurfursten af Saxen att förwisa Stork ifrån Wittenberg. Men and Storks lärjungar befann fig en man, wid namn Thomas Mänzer, fom ännu mera fanslöft utwidgade fin lärares grundsatser, och predikade en fullfomlig jemlikhet, afskaffande af all werldslig myndighet, allmän plundring och egendomens gemen: