Helsingborgs-Posten – 3 augusti 1852, sida 1

rald säger rent ut, att ministrarne wäl äro i minoriteten, men åf wen med en sådan fan lord Derby blifwa qwarstående, då Han lif wäl har det största partiet i underhuset, fom nämligen består af omkring 305 ministeriela, 15 Peeliter, 180 Whigger, 85 radikaler och 45 af irländska partiet samt slutligen 25 neutrala; således kan intet annat parti wara starkt nog att öfwertaga regeringen. — Krigsministern lord Beresford säges skola afträda från miniftren. — Kossuth anlände hit i går från Amerika. — D. 28 Juli. Franska kejsarriket. — Hemlig traktat e mellan de tre nordiska makterne. — Under denna öfwerskrift meddelar Morning Chronicle den wigtiga underrättelse, att den 20 Maj 1852 en traktat emellan de tre nordiska makterne blifmwit undertecknad, ratificerad och utwerlad. Detta dokument har ännu ide blifwit i något europeifft blad omnämnt; äfwen Chronicle meddelar ide def ordalydelfe, utan blott en analys af innehållet, enligt hwilket de tre suveränerne — i betraktande deraf, att grund lagen för den europeiska ordningen är arfsrätten; att emellan alla europeiska stater gemensamma intressen och answarighet (solidarite) bestå; att grefwen af Chambord, såsom bourbonska husets hufmudz man, representerar arfsrätten i Frankrike; att Ludwig Napoleons herrawälde endast är ett de facto wälde och icke kan stödja sig på kejsar Napoleons föregifna rättigheter, isynnerhet fom denne uti före sta artikeln af fördraget i Fontainebleau för fig och fina. efterfoms mande friwilligt afsagt fig thronen — en afsägelse, hwilken genom hans sedermera gjorda traktatsbrott icke kunnat förlora sin kraft och werkan; — att dessutom sjelfwa ursprunget till presidentens närmar rande regering är ett förnekande af arfsrätten, — på dessa vh många andra grunder anse makterne sig pligtige att fatta följande gemensamma och ledande beslut: — För den händelse, att prins Ludwig Bonaparte skulle genom allmänna walrätten låta utnämna sig till kejsare för lifstiden, erkännes han icke såsom sådan förrän han förpligtat fig att först respektera bestående fördrag, för det an: dra att ide eftersträfwa utwidgandet af Frankrikes territoriala grän: for, och för det tredje att högtidligt afsäga fig hwarje förföf att grundlägga en dynasti. Men för den händelse, att prins Ludwig Napoleon skulle låta utropa fig till ärftlig kejsare, wilja makterne ide erkänna honom, utan till alla europeiska regeringar afgifwa fin protest samt öfwerenskomma om de åtgärder, som kunna anses nös viga att widtaga. Iden händelse, att Ludwig Napoleons regering skulle störtas genom en folk eller militår-revolution eller ock genom döden, erkänna makterne grefwens af Chambord anspråk på franz ska thronen såsom de enda gällande och förbinda sig att genom hwarje dem till buds stående medel utwerka hans återinsättande. Derjemte protestera de likwäl på förhand mot hwarje förmodan, att de äm na angripa Frankrikes oafhängighet. Det flår Frankrike fritt, att efter eget godtfinnande organisera fin inre regering, och makterne förfafta lika litet det konstitutionella fom hwarje annat system. Men erkännandet af det legitima och ärftliga konungadömet rörer ide blott Frankrike, utan äfwen hela Europa. Det är en nationel prins cip för Frankrike och en internationel för de öfriga europeiska marc terne. Traktaten är liksom den af d. 28 Sept. 1815 i den al: draheligaste och odelbara Treenighetens namn afslutad och under teckna: Franz Joseph. Fredrik Wilhelm. Nikolaus. Frankrike. Paris d. 27 Juli. Ryktena om en minifterförändrving synas