Hwarjehanda. — Det år befant att peruanska bergen äro mycket rika på ädla metaller isynnerhet silfwer; men man wet äfven hwad de arma infödingarne för dessa skatters skull måst lida af de girige europe erne. De olycklige hafwa insett, att genom silfwergrufwornas bes arbetande deras tillstånd blifwit mycket sämre än det förut warit, hwarföre de och för intet pris förråda det ställe, hwarest en rik filjwerådra finnes. Sjelfwa brännwinet, fom annars förmår allt öfwer indianerne, blifwer här utan werkan. För några år sedan lefde i den stora byen Huancayo twenne bröder, Don Jose och Don Pedro Jrriarte, hwilka hörde till de rikaste grufegarne i Peru. DÅ de hade anledning att tro, att i de närliggande bergen funnos måns ga ännu obegagnade malmådror, få utfände de en i deras tjenst warande ung man, som skulle undersöfa trakten och uppbjuda alla medel för att funna göra någon uppftäckt. Den unge mannen bes gaf fig till en by, hwarest han blef emottagen hos en indiansk ber: de, för hwilken han naturligtwis förteg ändamålet med fin resa. Efter några månaders förlopp bade ett kärleksfullt förhållande upps stått emellan honom och indianens dotter, och det lyckades åftvene