ficeren såsom ung ibland roat sig med att swarfwa, föreslog han honom att deltaga i arbetet; men denne erbjöd honom penningar och wille gå. Arbetaren wägrade, och twang honom att börja föres taga något arbete. Officeren började att swarfwa, men ledsnade snart och wille gå. Arbetaren fortfor likwäl att twinga honom till att arbera, sägande att om han ej wille arbeta några timmar för den, fom räddat hans lif, skulle han anmäla honom till polisen, få fom den der förföft taga fig afdaga. Officeren måste alltså finna sig; men han började snart att blifwa utmattad af arbetet, fick wärk i lemmar och rygg, och sade slutligen, att det skulle döda honom. Den obeweklige arbetaren förklarade likwäl, att om officeren skulle dö af arbete wore det ej annat än hwad som händt derest han icke hindrat honom att skjuta sig, och denne måste fortfara så swetten dröp om kinderna. Slutligen kunde han icke stå ut, utan sjönk i armarna på sin förföljande räddare. Denne stälde nu fram för officeren fin frus kost rof brödkake i ida; ; i: sleren I of ter na? en mugg swagdricka; den smakade, och Innan gossen återkommit, fom utsändes efter detta, uppstod ett litet samtal, och då officeren steg upp för att gå, stoppade han fin börs och sitt adresskort småleende i arbetarens hand. Den fattige, trafige mannen emottog dem med allt en läkares sinneslugn och med en slags torr, grym skämtsamhet, fom war honom egen och fom war den enda lyfmingen i hans eljest råa och sträfwa karakter, hwil fen lifwets ständiga sorger gjort så dyster.