Helsingborgs-Posten – 19 juni 1852, sida 2

wande, gick fram utan att märka någon persons närwaro, och på en mera öppen plats i parken stannade han, drog upp vistolerna och utropade: O! huru olycklig är jag ej! Rikedom, heder, frame tidsutsigter, allt är utan wärde för mig. Jag har ej kraft — ej mod att längre uthärda! Wid dessa ord förde han pistolerna upp till hufwudet, då hans arm hastigt bakifrån fattades och pistolerna rycktes ur hans händer. DÅ han hastigt wånde fig om, säg han det magra skrynklade anletet af den man, fom följt honom. — Swem är ni? stammade officeren med en pinsam bid: vhuru wågar ni ställa er mellan mig och döden? — Jag år en fattig, hungrig arbetare, fwarade mannen; en fom arbetar 16 timmar om dagen och ändock knappast förtjenar lifsuppehället. Min hustru är död; min dotter förfördes — och jag är nu allena. Jag gick ut, då jag ej har något att lefwa för, i tanka att dränfa mig. Men då jag fom parken, fick andas den friffa luften, gaf lifwets plågor wika och jag skämdes att få sakna kraft och mod, samt beslöt att framhärda så länge Gud will. Men hwem år ni? Har ni trotsat kanonkulor och döden i många ffev: nader och nu förlorat all styrka att möta sysslolöshetens förbannelje? Officeren skulle swara några orediga ord, men arbetaren tog honom i armen och under hotelse att lemna honom till polisen, om han satte sig emot, förde honom bort. Denne arbetare war en swarfware; han bodde i en mörk håla, hwarest hans swarfstol gick hela dagen. DÅ han fit höra att of