e— ————p—k————— — — e—P-— ne wäsens lycka, hwilkas, djupaste smärta jag ett ögonblick hade delat. Det skådespel, fom jag nu betraktade, framkallade blott tan: far om fred och hopp. San-Blas wiken blef beständigt mera Iys fande, ju högre folen fteg på himlen. De gröna dar, fom äro spridda på söderhafwets watten, likna de blomstrande jordstycken, fom de amerikanska floderne stundom lösrycka från sina stränder och föra med fig i sitt lopp. De hwita seglen wisade fig wid ho cifonten såsom fiskmäsar, och i de ftora gulbruna klippor, fom resa fig öfwer wågorna, tyckte jag mig fe gigantiffa wisare, fom woro utkastade der, för att beteckna de ensamma timmarne på den omåt: liga blå skifwan. Slut.