Ghristino Vergara. Skizz af lifwet i Merico, af Gabriel Terry. (Fortsättn. från Nr 47) Nu störtade kapten Ca stannos med ifwer bort i den riktning, hwarifrån skottet fallit; men han stadnade plötsligt och fom tillda: fa till mig, i det han med en mörk refignation fade: Adt noga öfwerlagt, har jag ide rätt att straffa VillazSennor; det war Hers rans wilja, att denne mans hämnd ffulle fullbordag. veåtom of skynda härifrån, fade jag till Don Ruperto, och wisade honom Saturnino och hans moder, hwilka tysta knäböjde bakom Flor-desLiana, fom stod lutad öfwer fin faders lik. Gud allena fan skanka tröst för de olyckor, fom wi här lemna efter of. Rej, jag har ännu en pligt att uppfylla ; det är jag, fom är en oskyldig orsak till Christinos död, det åligger derföre mig att bringa den sorgliga underrättelsen till enfan efter honom, fom war min wän förrän han blef min wärd. Hwad er angår, få skall Berrendo på min anmodan ide wägra att mottaga er för en tre eller fyra dagar i fin hydda. Castannos förde mig ftillatigande bort till det ställe, hwarest jag wid ett träd hade bundit min häst, och hwarest den, skrämd utaf branden, fom nu började slockna, förgäfwes hade försökt att fönderflita den starka rem, hwarmed den war bunden. Derifrån redo wi till Berrendos hydda och berättade honom Gauchons död. Hjortjägaren war ide obenägen att emottaga mig i fin (jacal!i.