Helsingborgs-Posten – 12 juni 1852, sida 3

med dig, har jag sagt honom, att jag tillhörde dig, att du hade röfwat hans dotters ära — jag har sagt en lögn, i mitt raseri wille jag, att wi begge skulle dö. Will du nu fly? J detta ögonblick wisade fig Christino och Castannos i uthuggs ningen; men Saturnino, hwars förtwiflan förwandlat fig till en wild glädje, hade gripit Flor-de:Liana om hennes smärta lif och satte henne upp på häften, fom flög bort såsom en pil med den unga flickan och den wapenlöse jägaren. Gauchon, åtföljd af far pitenen, störtade efter dem, Håll, fapten! ropade jag till Castannos; låt styrkan wara lika på begge fidor. Den gamle guerillahöfdingen stadnade wid mitt rop; men ide så Gauchon. För att ersätta afståndet emellan fig och föremålet för sitt hat, swängde han fin lazo och låt den falla ned öfwer de flyende. Saturnino, fom blef omslingrad af rännsnaran, gjorde en nästan öfwermensklig ansträngning för att stadna sin häst och drog sin knif, det enda wapen han ännu egde, just i det ögonblick Christinos kraftfulla arm höll på att rycka honom ur sadeln. J ett nu hade han afskurit lazon. Jag kunde icke återhälla ett hkelkti Ånyo flög Saturnino ästad med den affwimmade Flor-de-Liana i fina armar. De twenne flyende woro nu helt nära en af de fri gar, fom ledde in i sjelfwa palmskogen. Tyst och oförsonlig gar lopperade Gauchon efter dem. Jag såg honom nu lossa kulorna och den tredubbla läderremmen, som han hade spännt om lifwet;