sig skogens gröna täcke, och i det klara nänstnet wisade fig Flor: de-Liana, blef fom en död. Hennes kjortel war skrynklad och fönz dercifven af törnbuffarne, pwilfas blad ännu sutto qwar i hennes länga nedfallna hårflätor; på hennes skuldror och bröst syntes nås gra bloddroppar, och han störtade andlös bort till Saturnino. Af det skrik, hon utstötte, af lågan, fom brann i hang ögon, war det lätt att se, att kärleken till lifwet ånyo strömmade till hans hjerta säsom en flod, hwillen länge blifwit hållen tillbaka af en oöfmer: stiglig fördämning. Jag kommer ännu i rättan tid! Himlen ware lofwad! förs mådde SlordeLiana ändtligen utropa; Saturnino, jag önskade dig döden, emedan jag trodde, att du war mig otrogen; men nu wet jag... . Och den unga flifan tog fram ur barmen sin bukett; fom hon med hänryckning tryckte till fina läppar. Saturnino! fade Hon hastigt, jag will, att du skall lefwa; denna bukett har återskänkt mig lifwet. Denna hwita Floriponda har sagt mig, att jag idina ögon är den skönaste; lianens röda blommor ha lärt mig, att min rival, fom burit dem, blott är för dig en förewänning för att funna wara i närheten af of; denna mejram har berättat mig om dina qwal. OD, jag wet allt, detta safblad har fagt mig allt: jag wet, att du älskar mig. Men hwarföre dröjer du? Min fader kommer straxt. Tror du, att han skall förlåta dig, att du har ål skat hans dotter? Tro ide det. J ett ögonblick, då jag wille dö