Helsingborgs-Posten – 12 juni 1852, sida 2

Hwarthån? fade han. Hwad bryr jag mig nu om lifwet? Jag förenade mina böner med modrens, men det war förssdilld möda; den unge mannen hörde icke mera på of. Hand band lets te mekaniskt med hanen på hans riffelbössa; plötsligt, liffom hade han uppgifwit tanken på att förswara sitt lif, öppnade han fånge pannan och lät fängfrutet falla ut. Derpå kastade han gewäret långt bort ifrån fig tillika med kruthernet. Ett ögonblick syntes kärleken till lifwet, fom stundom slumrar, men nästan aldrig helt och hållet dör bort i menniskans bröst, åter få öfwerhand hes Eaturniz no. Han fatte foten den stora stigbygeln af trå, fom war fpånd wid sadeln; men foten gled snart åter ut ur bygeln — han faftade en wänlig blid på denna häst, fom i ett ögonblick kunde sätta ett omätligt rum emellan honom och doden, men denna sista hvag het war snart öfwerwunnen. Saturnino kastade den machelex), fom hängde wid hans bälte, bort wid sidan af gewäret. Från det ta ögonblick syntes lifsinstinkten, den naturliga fruktan för döden hafwa gifwit wika för ett orubbligt beslut, fom hwarken modrens snyftningar eller mina föreställningar kunde rubba. Tiden förlopp och den unga jägaren stod orörlig under det hans hand lekte med hästens mahn. Plötsligen såg jag honom skakas såsom genom en elektrisk stöt. Det war, fom om den oförklarliga magnetism, hwilken kärleken utöfwar, gaf honom en hem lig wink. J samma ögonblick och nästan tätt bakom oss öppnade ) En fort fabel.