Christino Vergara. Skizz af lifwet i Mexico, af Gabriel Terry. (Fortsättn. från Nr 46.) Det war en stillatigande wapenhwila emellan mig och Chris ftino, fade han; hwem har bewekt honom till att få plötsligt dry: ta den? Ssand dotter, swarade jag. Wid dessa ord kunde den unge mannen ide dölja en stark rörelje. Han kom hastigt tätt bort till mig, oh jag fade honom nu i få ord, ty jag fruktade hwarje minut att fe Gauchon, det budskap, fom jag skulle meddela honom, mitt hvar till Flor-de-Lias na, hennes swartsjuka och det deraf följande meddelandet till fadren. Swarföre, fade Saturnino, fom syntes krossad af en stark smärta, Dwarföre är hon ond på mig, för det jag lemnade liaz nebron utan att wänta på henne? Hade hon ide gifwit mig tece fen att gå? Jag åtlydde hennes befallningar, och det är denna förs brytelse, hon will straffa med döden? Nej, nej, hon älskar mig ide! Jag war af en fullkomligt motsatt mening, och försökte, men förgäfwes, att få honom att dela min öfwertygelse, då hans mos der afbröt of. Hon fom med sonens häst. Den stackars hustrun, som såg sig förskräckt omfring åt alla sidor, bönföll hos sin son i alla helgons namn, att kasta sig i sadeln och fly. Saturnino stod orörlig.