Helsingborgs-Posten – 8 juni 1852, sida 3

dan i ungdomens hela kraft och säkerhet, under det månen sken på den blanka pipan å hans riffelbössa; men jag märkte snart med oro, att långs utmed randen af skogen en ny gäst smög sig fram. På hans höga resning, på det tjocka hwita håret trodde jag mig känna denne Villa-Sennor, fom kapten Castannos få omständligt beskrifwit för mig. Denna nattliga wandringsman wisade sig dock blott en momang såsom en drömbild. Den obekante gick några få steg fram mot den öppna platsen, men återwände plötsligt till fmåskogen. Under det jag sålunda ömsom betraktade Saturnino och småskogen, hwarest denne misstänkte person sannolikt hade dolt sig, ökades skogsbranden, som Berrendo hade antändt, allt mer och mer, och man hörde genljud af urorens råmande eller chakalernes tjut, i det de förskräckte flydde för lågorna. J det ögonblick, då Saturnino fom till hyddan, hade hans mos der just slutat hans hästs sadling; hon lopp bort till fin fon, tryckte honom till fitt bröft, och jag hörde henne fafta bedja en brinnande bön. Hwarje ögonblick war dyrbart, och jag funde ide förstå, att den hämndgirige och wåldsamme Gauchon ännu ide ankommit till platsen, der wi woro. Blott branden, fom sannolikt hade nödgat honom att göra en omwäg, kunde förklara detta dröjsmål. Den unge mannen drog fig sagtmodigt ur modrens armar, och, utan att höra hennes böner, närmade han fig mig. Saturnino såg förundrad, men ide på minsta sätt förskräckt ut, och i hans drag såg jag samma uttryck af lugn stolthet och återhållen passion, fom hate frapperat mig hos Flor-de-Liana. (Forts.)