fina strålar genom de täta grenarne. Wi woro midt inne i i urffos gen; wi måste ofta böja of alldeles ned till sadeln för att undwika den vändliga mängd slingerwexter, om på alla sidor omgaf ob. Palmträdens långa blad spärrade wägen hwarje minut. Häftarnes hofwar gåfwo intet ljud på den mjuka och swampaktiga jors den, och ingenting störde den skimrande skogens nattliga harmoni. Efter en half timmas galopperande swängde wi till wenster in på en smalare stig, fom förde of till en liten hydda, hwilken starkt bes lystes af månan; Gauchon styrde fin häst mot hyddan. Hår, fade han, bor den man, som bäst känner dessa ffogar; han allena fan säga of, hwar wi skola söka Saturnino. Hollah! Berrendo! Sofwer du? Jngen swarade, och den otålige chilensaren stötte häftigt mot wäggen med fästet af sin sabel. Slutligen swarade en mans röst på detta fortsatta bultande: Swem är det, fom kallar mig, och hwad är det för larm? Det är jag. Vag? hwem år det? swarade rösten. Christino Bergara. Wi hörde nu att dörren öppnades, och på dörrtröskeln wisade fig en man, hwars utfeende war lika wildt som Christino Verga: ras. Han war hög, mager, smidig och muskelstark, lik en af de starka lianer, fom yran ide biter på; i hans solbrända ansigte, i hans rörliga fysiognomi läste man en förunderlig blandning af djerf: