GChristino Vergara. Sfiz; af lifvet i Mexico, af Gabriel Terry. (Fortfättu. från Nr 41) Det swåraste härwid war att utföra detta, utan att Christino märkte det, och jag ämnade redan till fots gå tillbaka till hyddan, då Gauchon, som slutat sin undersökning, ropte till oss: Till häst! Nu wet jag hwart wi skola hän. Han gick öfwer bron, sprang i sadeln och red åter framför oss i galopp, lyckligtwis i den riktning, hwaråt hyddan läg. Byns enda gata, genom hwilken wi redo, låg i det djupaste mörker; blott några få nyfikna, fom måhända anade orsaken till Christinos fram: och återmarscher, wisade fig i hyddornas dörrar. Gauchon fade ide ett ord, hälsade ide på någon af grannarne, utan fortfatte fitt galopp under wakthundarnes skällande. Kaptenen och jag, som woro mycket missnöjde med att rida omkring i stället för att spisa aftonward, woro lika få tysta. Blott i en enda hydda fof ingen af inwånarne; det war Flor-de-Lianad. Mina begge följeslagare flögo förbi fom en stormwind; jag höll häften något tillbaka och sick derigenom tid att inkasta buketten genom den öppna dörren för fos ten af henne, till hwilken jag trodde den wara bestämd. Jag såg henne upptaga den symboliska buketten, och jag galopperade framåt. Då wi hunnit utom Palos-Mulatos, redo wi in på en lång stig, fom man på grund af def löftak kunde hafwa ansett för en underjordisk gång, om ide månen på åtskilliga ställen hade faftat