på hufwudet för att fasthålla krukan med den smala bottnen, hwil: ken spaniorerne hafwa ärft från maurerne och sedermera infört i Meriko; derpå upplyfte hon armen i höjd med cantaron och fåg: ut, fom wille hon gå ned till ån för att hämta watten. Den un: ga flickan syntes förstå konsten att omskapa sig; midt i den belys ning, som omgaf hela hennes person, och som framställde hennes smärta figur och hennes nakna armars och arlars gulbruna glans, hade hennes hållning icke mera den göthiska sonstens naivitet; men, yppig och böjlig, wäckte hon tanken om dessa Medians döttrar, fom förförde Jsraels söner. Flor-de-Liana närmade fig wårdslöst ån, då hon plötsligt utstötte ett skrik fom en sårad tigrinna, krukan föll ner och gick fonder; ett ögonblick stod hon i begrepp att störta ned mot floden, men hennes wiljas styrka höll henne tillbaka, och hon böjde fig ned liksom för att samla bitarne af fin cantaro. Jag gisfade genaft orfafen till denna plötsliga rörelse. Den unga flicka, fom fort förut wisat mig wägen till Gauchons hydda, gick springande ned mot wattnet, ide belastad med en wattenkruka, men prydd med de röda klockblommor, fom hon fästade i sitt hår, då jag tilltalade henne. Jag anade, att hon war Flor-de-Lianasd riwal, och jag kände medlidande med Christino Vergaras dotter. Under föregifwande att wilja hjelpa henne, gick jag bort till Flor-de-Liana, som med darrande hand hopsamlade bitarne af krukan, hwilka 1å: go spridda på mossan. 3å, fade hon en skarp och befallande ton, gå och säg honom, att derest han talar med denna unga flicka, skall min far der döda både honom och mig. Syonom! hwem då? Saturnino! Saturnino! ropade jag förskräckt. Christino Vergaras dots