Ghlristino Vergara. Skizz af lifwet i Mexico, af Gabriel Terry. (Fertsättn. från Nr 38) Flor-de-Liana git bort och fom ftrart tillbaka med en ftor Fru ka af porös lera, hwilken hon räckte kaptenen. Då den wackra brunetta flickan stod wänd emot veteranen, som höll krukan till sina läppar med en arabs orörlighet, trodde jag mig fe bibelns Nebec ca för mina ögon. Sedan kaptenen i ett ända drag tömt halfwa krukan, ätergaf han den till Flor-de-Liana, tryckte en kyss på hence nes panna, liksom för att tacka henne och aflägsnade fig. Knapt war han bortgången, förrän den unga flidan närmade fig mig. SHwem war det, fom ni mötte wid bron? frågade hon båfwande. War det en gammal eller en ung man? FJag wet det ide, jag såg blott en skugga, fom nästan i fam: ma ögonblick förswann i buffaget; men hwarföre frågar ni derom? äv, swarade hon med en förtrollande blandning af stolthet och fruktan,emedan den skugga, fom ni såg, war en ung man, fom jag älskar, och fom swäfwar i stor fara. Ni förstod min ån: gest; då ni hade wäckt min faders misstanke, sökte ni åter att för: jaga den — jag tackar er. voch ni sjelf, är ni ide blottställd för någon fara? 9 jag! min fader dödar mig, om han någonsin får weta min älskares namn! Under det hon talade sålunda, syntes den unga flickan trotsa