och då han troligen fruftade att blifwa fänd, git han öfver i en så wåldsam fart, att jag war nåra att falla i wattnet. Under det jag talade, betraktade jag den besynnerliga familj, i hwars krets händelsen hade fört mig. Gauchons mörka fyfiog: nomi uttryckte en med möda undertryckt otålighet. Christinos hur stru och den yngsta dottern låtsade höra på mig med likgiltighet; men detta war ingalunda händelsen med den äldsta dottern, och jag hade knapt börjat att tala om mitt möte på bron, förrän jag märkte en stark oro i hennes ansigtsdrag. Nyfifenheten, fom jag hittills hade läst i hennes blickar, förwandlade fig till en synbar förwirring. Hennes wackra swarta ögon syntes wända en blid och allwarlig bön till mig. Hon kände således mannen, som jag mött på lianebron, hon fruktade Christinos misstanke och rysliga wrede emot honom! Och jag hade mot min wilja begått en oförsigtighet, fom kunde hafwa sorgliga följder. — Mannen, fom flyktade för mig på lianebron, är utan twifwel en salteador eller anförare från grannskapet, som hade plundrat mig, om jag warit obewäps nad, och fom min nästan krigiska ekipering bestämt till ett hastigt åter: täåg, fade jag. — Men jag gaf denna förklaring med ett flags åter hallsamhet, fom ide kunde undfalla en någorlunda ffarp iakttagare, och Gauchon swarade blott med en twiflande åtbörd. Lyckligtwis gaf faptenens ankomst samtalet en annan wåndning. Christino Vergara reste sig ifrigt och gaf sin gamle kamrat handen. War tusen gånger wälkommen, fade han tik Don Ruperto;