Ghristino Vergara. Sfizz of lifwet i Merico, af Gabriel Terry. (Fortsättu. från Nr 37.) Kaptenen red bort i galopp; jag gick bortåt lianebron, och war efter några minuter wid ingången till ett naturligt galleri, fom bildades af tusende slingerwerters sammanflätning. Låängs åt ån stod en ogenomtränglig massa af cactus och palmer; en mängd långa och starka lianer, som hängde ned från klipporne, hade fling: rat fig omkring en palmstam, hwillen en storm uppryckt med roten, och fom fallit tvärs öfwer strömmen. Denna stam, som fasthölls af lianerne, och som icke berörde jorden på någon af def Ande punfter, war således en fann bild af en bro, som ingen menniffo hand hade haft driftighet att anlägga öfwer afgrunden. Jag ftadz nade ett ögonblick, full af beundran och öfwerraskning, wid denna bräckliga wag, fom en mystisk byggmästare slagit öfwer wattnet. Slutligen bestämde jag mig för öfwergängen och tog några steg på den gungande bron; men näftan i famma ögonblick gaf en plötslig stöt flätningen af lianerne en så stark swängning, att jag war nära att falla ned. Då jag åter kommit i jemnwigt, mårfte jag på motsatta stranden en man, fom skyndsamt aflägsnade fig och förswam i buskaget. Ett ögonblick betänfte jag mig, om jag skulle gå widare; men jag förblef wid min första föresats och war snatt på andra sidan. Fläcken Palos-Mulatos låg blott nägra få