fullkomlig frihet att resa dit igen, då mina förrättningar i Sans Blas woro slutade, och först då jag war utom staden, midt i ffogarne tätt wid hafskusten, war jag helt och hållet uppfyld af de allwarsamma betraktelser, fom jag ide kunde befria mig ifrån, hwarje gång jag tänkte på det drama, i hwilket jag genom min resfamrats obetänksamhet komme att fpela en rol. På wägen gaf kaptenen mig mera detaljerade upplysningar om den man, wi nu skulle besöka. Gauchon Vergara hade i det husliga lifwet bewarat alla de grymma wanor, som gjorde honom få fruktad bland hans wapenbröder. Kaptenen Vila-Sennor war icke den ende, fom kunde beklaga fig öfwer denne bergslätternas fruktanswärde son; äfwen bland inwånarne i denna fredliga trakt, hwarest han nedsatt sig, hade han skaffat sig oförsonliga fiender. Då Chilenesaren uppslog fin boning i Palos-Mulatos, hade han, utom fin hustru, en fullwuxen fon och twå unga döttrar med fig. Straxt efter ankomsten öppnade sonen strid med en jägare, fom war wäl känd der i trakten. Denne jägare, wid namn Vallejo, dödar de den obetänffamme angriparen; men få dagar derefter föll han sielf för Christinos skott. Jägarens enda fon, Saturnino, hade lofwat sin döende fader att hämnas honom, och, oaktadt han federz mera syntes hafwa glömt fitt löfte, fade grannarne dock, att till: fället förr eller fednare skulle framkalla en fruktanswärd strid emellan den unge jägaren och den gamle Gauchon. (Forts.)